Fläskläpp & äckliga sjuka män!
Häromdagen när jag hämtade Anton på dagis hade han så roligt. Jag stannade en stund & pratade med dagisfröken samtidigt som Anton, Viktor & Elin busade med varandra. De sprang omkring på dagisgården & skrattade. Så försvann de bakom husknuten & sekunden senare kommer Anton springande tillbaka. Först förstod jag inte att något var fel, men så hörde jag att han grät - & blödde massor.... Det kom från munnen, & då är det ju så svårt att se vartifrån det kommer. Blodet som blandas med all saliv gör ju att det ser mer ut än vad det kanske är. Blodet rann ner på jackan, händerna & t.o.m. ända upp till öronen! Vi gick in & tvättade, & som tur var så var det inga tänder men väl ett jack i överläppen. Antagligen hade han slagit i tänderna I läppen när han & Elin krockat. När jag tröstat en stund & det börjat bli en liten fläskläpp så var allt OK igen. Han sprang iväg & lekte igen medans jag plockade ihop hans saker. Så börjar någon att gråta igen... Ännu en gång hade Anton lyckats slå sig & det rakt på förra stället! Återigen blödde det massor, rann både på mig & golvet!
Innan vi kom iväg hem från dagis hade läppen svullnat på ordentligt & han hade en läpp som säkert var 3 gånger så stor som den ska vara! Det såg så roligt ut & han var så gullig när han försökte prata. Inget man kanske ska skratta åt, men när det ändå inte var något mer allvarligt än en fläskläpp gick det nästan inte att hålla sig :-)
Men usch vad hemskt det är när de slår sig. Man vill kunna skydda dem från allt men det går ju inte! Och på sätt & vis är det kanske bra att få sig små törnar ibland, så man blir lite "härdad".
Något annat som jag funderat mycket på under den gångna veckan är lilla Engla & hennes familj. Finns väl knappast någon som inte kunnat bli berörd över hennes öde. Man blir så illa till mods!
Har också tänkt mycket på en händelse som hände mig när jag var 10 år. Jag skulle åka till stan för att möta upp pappa. Bara några dagar senare skulle jag fylla år & därför skulle jag få välja ut en cykel som present. En med bockstyre! När jag står vid busshållsplatsen & väntar på att bussen ska komma, ser jag en röd bil, lite av sportbilsstuket, komma. Det är en man i kanske 25-års åldern som kör & stannar. Jag antar att han vill fråga om något för han vevar ner rutan. Då vill han att jag ska åka med honom! Jag svarar att jag ska åka med bussen. Han frågar vad det kostar & jag svarar. Han lockar med att de pengarna kan jag ju tjäna om jag åker med honom istället, & tänk vad mycket godis jag kan köpa för dem! Visst är det lockande, men någonstans i bakhuvudet ringer ändå varningsklockorna. Man får inte åka med en främling. Och när han dessutom lockar & tjatar så känns det ännu mer i hela kroppen att det är något som inte står rätt till. Han säger att det kommer också gå mycket fortare för mig att ta mig till stan än om jag ska åka med bussen. Det gör mig ju inget att det tar tid, för jag ska ju ändå träffa pappa när bussen kommer in. Fast samtidigt börjar jag ju tänka på att jag skulle ju faktiskt hinna springa ner på Kärnan & köpa en godispåse isåfall. Men tänker också att om jag inte gör av med de pengar jag fått till bussen, så vill nog pappa ha tillbaka dem. Och isåfall blir det ju ändå ingen godispåse. Det hela känns ganska obehagligt, & jag kommer till slut på att säga att mina kompisar ska åka med bussen & att de redan sitter på. Just då kommer bussen & han frågar en sista gång. Eftersom jag ser bussen vänder jag mig bara bort & väntar på den istället & mannen kör tillslut därifrån. Vad hade hänt annars? Tror knappast att han bara skulle ha gett mig skjuts in till stan, en normal man skulle väl aldrig komma på tanken att skjutsa en 10-årig flicka som han inte känner. Och om hon säger nej, så lockar man väl inte med pengar & godis? Kommer aldrig att få svar på den frågan, men kanske hade jag gått samma öde till mötes som lilla Engla. Det är obehagligt att tänka på, & man ser att man kan inte skydda sina barn från allt. Man vet aldrig vad det är för sjuka människor som kommer i ens väg!
Det som jag också tänkt mycket på, är att jag tyckte nästan att det var ännu mer obehagligt än själva händelsen att berätta för mamma & pappa. Men varför tänker man så? Har kommit fram till att antagligen förstog man att de skulle bli oroliga & rädda. Och det är inte bara föräldrar som vill skydda sina barn, som barn vill man ju skydda sina föräldrar också.
Nu är det dags att tippa trav, så nu får jag släppa tankarna på obehagliga saker & ännu en gång tro på 7 rätt!
Trevlig helg!
/Sandra
Innan vi kom iväg hem från dagis hade läppen svullnat på ordentligt & han hade en läpp som säkert var 3 gånger så stor som den ska vara! Det såg så roligt ut & han var så gullig när han försökte prata. Inget man kanske ska skratta åt, men när det ändå inte var något mer allvarligt än en fläskläpp gick det nästan inte att hålla sig :-)
Men usch vad hemskt det är när de slår sig. Man vill kunna skydda dem från allt men det går ju inte! Och på sätt & vis är det kanske bra att få sig små törnar ibland, så man blir lite "härdad".
Något annat som jag funderat mycket på under den gångna veckan är lilla Engla & hennes familj. Finns väl knappast någon som inte kunnat bli berörd över hennes öde. Man blir så illa till mods!
Har också tänkt mycket på en händelse som hände mig när jag var 10 år. Jag skulle åka till stan för att möta upp pappa. Bara några dagar senare skulle jag fylla år & därför skulle jag få välja ut en cykel som present. En med bockstyre! När jag står vid busshållsplatsen & väntar på att bussen ska komma, ser jag en röd bil, lite av sportbilsstuket, komma. Det är en man i kanske 25-års åldern som kör & stannar. Jag antar att han vill fråga om något för han vevar ner rutan. Då vill han att jag ska åka med honom! Jag svarar att jag ska åka med bussen. Han frågar vad det kostar & jag svarar. Han lockar med att de pengarna kan jag ju tjäna om jag åker med honom istället, & tänk vad mycket godis jag kan köpa för dem! Visst är det lockande, men någonstans i bakhuvudet ringer ändå varningsklockorna. Man får inte åka med en främling. Och när han dessutom lockar & tjatar så känns det ännu mer i hela kroppen att det är något som inte står rätt till. Han säger att det kommer också gå mycket fortare för mig att ta mig till stan än om jag ska åka med bussen. Det gör mig ju inget att det tar tid, för jag ska ju ändå träffa pappa när bussen kommer in. Fast samtidigt börjar jag ju tänka på att jag skulle ju faktiskt hinna springa ner på Kärnan & köpa en godispåse isåfall. Men tänker också att om jag inte gör av med de pengar jag fått till bussen, så vill nog pappa ha tillbaka dem. Och isåfall blir det ju ändå ingen godispåse. Det hela känns ganska obehagligt, & jag kommer till slut på att säga att mina kompisar ska åka med bussen & att de redan sitter på. Just då kommer bussen & han frågar en sista gång. Eftersom jag ser bussen vänder jag mig bara bort & väntar på den istället & mannen kör tillslut därifrån. Vad hade hänt annars? Tror knappast att han bara skulle ha gett mig skjuts in till stan, en normal man skulle väl aldrig komma på tanken att skjutsa en 10-årig flicka som han inte känner. Och om hon säger nej, så lockar man väl inte med pengar & godis? Kommer aldrig att få svar på den frågan, men kanske hade jag gått samma öde till mötes som lilla Engla. Det är obehagligt att tänka på, & man ser att man kan inte skydda sina barn från allt. Man vet aldrig vad det är för sjuka människor som kommer i ens väg!
Det som jag också tänkt mycket på, är att jag tyckte nästan att det var ännu mer obehagligt än själva händelsen att berätta för mamma & pappa. Men varför tänker man så? Har kommit fram till att antagligen förstog man att de skulle bli oroliga & rädda. Och det är inte bara föräldrar som vill skydda sina barn, som barn vill man ju skydda sina föräldrar också.
Nu är det dags att tippa trav, så nu får jag släppa tankarna på obehagliga saker & ännu en gång tro på 7 rätt!
Trevlig helg!
/Sandra
Kommentarer
Trackback
